OLKIE

Nu har jag läst boken två tre gånger. Den är bra, den ger mig hopp om allt som är så självklart i livet men ändå inte.
Jag borde helt enkelt köpa en ny bok snart. Anyways, igår fikade jag med Lina som jag inte träffat sen ages och sedan blev det mysigt när Julia kom och åt upp våran chokladboll, fast det fick hon i och för sig göra. Jag personligen gillar inte chokladbollar, de känns så råa för mig. Julia är en aggresiv tjej som inte gillar gothiamänniskor. Hon både gav fingret och gjorde andra provokativa gester, fast jag måste ändå medge att jag lyser lite av stolthet inombords när jag har en vän som är ganska fräck! 

Dagens visdomsord: "För att sluta vara rädd i livet måste du antagligen sluta vara rädd för att vara rädd"

I brist på panodil och ipren fick jag ta alvedon. Och det känns ju inte så rätt när man har mensvärk.
Jag har aldrig tidigare haft sån paaaain men nu fick jag smaka på den verkliga bitterheten, och jag njuter inte.

Ibland orkar man bara inte. Och tänk vad bättre livet skulle ha varit om man orkade. Nu har jag alldeles för lite socker i mitt te, men jag orkar inte hämta mer socker även om mitt rum gränsar till köket, och inte heller orkar jag värma morotskakan som har legat i kylen. Jag äter den kall istället. Inte lika nice!

Något som måste firas är att jag slutar jobbet idag. Den har varit himla bra tills sista veckan då en person började bete sig som om han vore en, vad ska man säga... en gangstacoolboy. Men också har jag sett något jag aldrig sett innan, en person vars aggressiva utbrott lätt kan tolkas som om den personen vore 5,5 år. Då menar jag uppmärksamhetsförsök genom att stänga toalettdörren, irritationsförsök genom att skvätta vaniljssås på oss övriga men också ett hotförsök om att förstöra vår gemensamma tårta som vi har bakat. Det tyckte jag då va, ganska intressant. Hur man tacklar sådana människor vet jag icke då det är omöjligt att kommunicera med såna, omöjligt kanske var lite att ta i. Men viljan hos mig att göra det är nästan obefintlig. Dessutom hatar jag, nej jag föraktar de personalen som jobbar på min avdelning. Det är de mest lataste, otrevligaste människorna jag någonsin mött. (på ett jobb).

Och inte minst vore hela detta ålderdomshem den mest ojämnställdigaste arbetsplatsen jag någonsin varit på. Jag har i och för sig bara varit på en i hela mitt liv. Men jag vill tro att detta nonens endast existerar här... Om inte det vore för den feministiska tanten som tyckte om oss vet jag inte vad jag skulle göra. jag blir arg. Men jag är glad att jag har slutat...

Jag kan inte längre urskilja vad som är rätt eller fel. Jag kan acceptera men aldrig förlåta.
Folk gör saker som de tror är rätt, och det är också rätt. Åtminstone för stunden och det förblir alltid rätt för just den stunden även om framtiden avgör att det är fel. Jag skulle ha gjort annorlunda säger många. Men skulle du verkligen göra det?

vadfan, rätt behöver inte alltid vara rätt. Nu vet jag inte riktigt vad jag vill säga, jag tror att en viss acceptans har vuxit inom mig. Jag börjar acceptera.

Nu lyssnar vi på: Damien rice - Cannonball.mp3

Nuförtiden kan man gå till tandläkarn för att få bort lite rester som har fastnat mellan tänderna. Det gjorde jag. Mattias som min trogna tandläkare heter petade bort en vad som sågs ut att vara ett tandtråd på 1 cm, helt blodig. Det var inte så kul när jag sade till honom vilka kroniska värk jag har haft i tanden de senaste månaderna, och det visar sig att det har fastnat lite tandtråd i tandköttet. Jag ska då aldrig tandtråda mer I tell you!