ibland är jag glad, men det går över ganska fort

Egentligen är jag en bitterfitta, och då talar jag sanning. Jag fick nyligen en bitchslap av verkligheten när jag satt och försökte måla upp ett diagram, fråga mig inte varför. Kände mig väl oduglig när jag inte har pluggat ett skit på lovet. Och då, då var det något som slog mig, bokstavligen. Min bror smällde in dörren och träffade stolen som klämde min högre stortå och jag avled. Verkligheten är nämligen som en sönderklämd tå, gärna lilltå för det svider som mest faktiskt.

Här sitter jag under lovet, tänkte kolla på film ikväll men det blev inte så. Lathet
försökte plugga, men once again så blev det inte så.
nu försökte jag skriva något halvtvettigt men tyvärr vill verkligheten bara peta på mina stackars tår hela tiden.

Jag försöker göra allting och då menar jag verkligen allt men det funkar fan aldrig, ingenting är så som jag vill att det ska vara. fan.



ok, det som jag hatar mest är när någon äter högt, som t.e.x min mamma som sitter bredvid och demolerar en gurkbit i sin mun... men även min bananätande syster hamnar på topplistan, och då ska vi inte tala om min pappa.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0