OLKIE

Jag har äntligen bokat biljetter, destination: London.
Det borde kännas bättre än vad det gör, det måste jag erkänna. Min syster är mer lyriskt över det än vad jag är, det är säkert. Grejen är den att jag har alltid velat att åka dit, och att åka dit utan mina föräldrar, som jag förövrigt tycker om väldigt mycket är ju egentligen bra, jag menar...hur dåligt kan det gå egentligen? Vi hamnar på fel tåg, min syster tappar bort sitt pass, vi har inga pengar kvar, vi blir kidnappade av en indiskt taxichaufför eller kanske en terroristattack p.g.a. att Englands prins har gått med i militären och därför ska något otrevligt land hämnas tillbaka och spränga upp en bajamaja där just jag olyckligtvis sitter och skiter.

Det var förresten ett argument från min pappa bara för att han inte ville att vi skulle åka : NI KOMMER BLI SPRÄNGDA I LUFTEN!

Jag har även en saknad efter mina glasögon som är trasiga, gav bort de till Anja och nu sitter de på henne och gör henne lycklig, och jag är mycket glad över denna goda gärning därför att glasögonen gör henne lycklig och då blir jag automatiskt lycklig, typ så...normala människor fungerar. Missförstå mig rätt nu, det är bara det att jag har en otroligt behov av såna glasögon fast jag egentligen inte vill ha de längre eftersom alla verkar gå runt med såna nu (no shit?)  suck, om de inte skulle gått pajj så kanske jag ännu skulle ha uppskattat sådana glajjor men men, jag vet inte vad jag vill längre verkar det som.

Now, Iäve tu catch som zs'...
för bövelen också, nu har jag glömt att läsa på engelska läxan och Kevin kommer säkert dreggla ner mig med sitt tjocka saliv och dra i mitt hår så att jag aldrig kommer att glömma läxan igen, aldrig.