OLKIE

Ibland har jag en tendens att ta allting så jävla överseriöst så att.... så att...den där seriösa dr.phil ser ut som en liten smygfjärt. Ni fattar! Sen har jag en tendens att låta mina små problem våndas inne i kroppen tills de föruttnar och kommer ut i någon form av jag-är-lat-orkar-inte-prata-med-dig-mer-mamma. Och denna kombinationen, plus min självkritiska personlighetsdrag gör att man ibland når botten. Det gjorde jag idag, jag pratade med retorikläraren om jag kunde skjuta upp talet eftersom jag hade ont i magen. Sen kontra hon oempatiskt; Är det mensvärk eller?

Nej, faktiskt inte! Det kallas för magsår, sade jag. Och dessutom... sen när räknas inte mensvärk som en riktig värk? KVINNA, jag vet inte om du minns hur det känns att äggstockarna löper amok och goes crazy inside your utirus (livmoder)? Antar att du inte gör det, klimaktierekärring. Men jag konstaterade att det var magsår, men sen blev jag så arg så jag gick in i en toalett och grät lite.

HERREGUD, vad hände där? JAG? I gråtandets skull tänkte jag för mig själv....jag kanske har fått mens? hormonsvängningar.... så jag fick checka i trosan och inte fan var det något där asså. Nej, utan händelsen var ett resultat av 2 månaders slit med två vetenskapliga rapporter. Och med tanke på att det serverades gröt i skolan satte jag på iPoden och gick med raska steg ut från skolan och hoppades innerligt att ingen såg mig. FEL. Ibland är det jobbigt att vara populär... joke. Jaja, det var en jobbig händelse men främst av allt jävligt konstig en.