väck mig innan jag sover igen
Halva tiden har gått och det känns som om jag har sovit bort det mesta. Det är kanske det man ska, inte vet jag. Jag är fruktansvärd dålig på att höra av mig och endå vill jag att folk ska höra av sig till mig när jag inte ens lyfter luren och ringer de. Är jag en dålig människa nu?
Jag ringde hur som helst till Kim. Dålig täckning, låg batteri, men är du int... dålig täckning, allå...låg batteri, be min pappa ring...dålig täckning, till wayou...klick.
Konversationen funkade trots att orden fall emellan, jag och hon har inget leg och hur tusan ska man bevisa att man är värdig nog en ungdomsbiljett till wayoutwest? va? ser man inte att jag är omyndig eller?
Rubriker är inte min grej.
Jag har ingen som helst anledning att vakna känns det som, just därför ligger jag i sängen tills klockan närmar sig 1500 och magen ropar efter lite självdisciplin och mat förstås. Och då kommer dagens första hinder, klockan är way över frukost, över lunch (då jag brukar äta lunch vid sisådär 1 halv 2) och alldeles för tidigt för en middag för mig. Och brunch är ju ett himla ocheckt ord av engelsmännen (Det låter ju görsnobbigt, eller "poshigt") då det faller in strax efter brukost och strax innan blunch.
Jag får minsann hitta på ett nytt ord för de som vaknar alldeles för sent för någotdera...förslag godtas gärna!
Jaja, det blev i alla fall två mackor, en med flatrökt skinka och en med makrill i tomatsås, görsnobbigt jag vet!!!
Dagens andra hinder, eller ja hinder och hinder...min LINA ringde mig nyss. Hon har tydligen kommit hem från Malta och enligt henne hade hon det superskojsigt medan jag ruttnade här hemme i Swiden.
Rajrajti tajtan
Bara för att, en viss person tog mig i kragen och ruskade om mig och sa att jag skulle uppdatera bloggen.
Eller ok, kanske inte riktigt så men nästan.
Det regnade något enormous idag, min bomullsjacka á la H&M sög självklart upp regnet som svampbob aldrig någonsin gjort förr! Jag och min vän satt på de gröna plastiga stolarna och inväntade allsången med Lotta på Liseberg. Det va Karlsson tema, vilket innebar: Bert Karlsson, Magnus gay Carlsson och Sebastian Karlsson. Karlsson med C eller K det kvittar, och däribland fanns det även suriga tanter och gubbar på köpet.
Jag är väl hur trevlig som helst trodde jag, håller upp spårvagnsdörrarna till de äldre, reser mig när jag ser de, ler småfalskt när de glor och t.o.m hjälper de att bära kassor ibland. Och vad fan gör de! De skäller och gnabbar åt mig och anklagar mig för att hälla regnvatten på deras fötter, och sedan när jag försöker förklarar viftar hon tanten nonchalant med paraplyet och gömmer sig. Men nu ska jag förstås inte generalisera! De kanske bara va sura p.g.a det mäktiga regnmolnet som hängde över de, men inte fan hällde jag min ilska över andra och det ska de banne mig inte heller göra! HYFS!
Och sedan erbjöd jag min hjälp till en gubbe som letade efter sin rollator bland folkmassan, även där ignorerar han min artiga fråga och bara går vidare...långsamt. Säg mig om jag har en snorkråka som hänger ut eller om det är min mascara som har runnit ner mot syd för de bemöter mig med ilskan i vitögat.
Aja, förstående som jag är så handlar det om att ge och ta. Men nu ska jag pröva en annan metod, bara ta för mig...ta för mig så gott jag kan och sedan HAHA:a åt de äldre som förvånansvärt inte är så visa trots allt.
